Högtider

Lucia firas den 13 december och markerar inledningen på julfirandet. Under medeltiden inföll lucia samtidigt som vintersolståndet på norra halvklotet. Med den gregorianska kalenderns införande på 1700-talet kom 13 december att bli dagen för luciafirandet. Traditionen spred sig dock endast långsamt från Västergötland och Värmland till hela Sverige. Först under det tidiga 1900-talet var lucia en allmän tradition i hela landet. Redan från tidig medeltid finns uppgifter om firande av julfastans ingång. På lucianatten slaktade man julgrisen och sedan festade man natten lång. Lucianatten sågs också som årets längsta natt och övernaturliga krafter var ute och rörde på sig just denna natt. Därför var det bäst att hålla sig vaken, härifrån kommer den så kallade lussevakan. Trots mörkret mitt i vintern var lucia en föraning om ljusare tider. Mörkrets makter skulle snart få ge vika för ljusets och året skulle snart ta ny vändning. Lucia kom att utvecklas till en ljushögtid, mitt i mörka vintern.  Natten var också en slags inledning på julen; de sista förberedelserna inför högtiden skulle nu helst vara avklarade och grisen måsten vara slaktad.

I folktron levde den 13 december kvar som den mörkaste natten på året (trots att införandet av den gregorianska kalendern innebar att vintersolståndet i själva verket inträffade runt den 21 december). Det var också en natt för ungdomarna som drog genom gårdar och stugor, sjungandes visor och skämtandes med gårdsbefolkningen. Ungdomarna sjöng för att få gåvor i form av pengar eller kanske rent av lite brännvin. Anspelningar på det förekommer i Staffansvisorna vilka man vanligen sjöng. Än i dag förekommer Staffansvisor, bland annat Goder afton, mitt herrskap med Uppsala domyrkas gosskör är en traditionell staffanskonsert

I de lite finare folkskikten uppstod traditionen med en vitklädd kvinnogestalt som en del av vakandet. Någon av gårdens kvinnor klädde sig i vitt och bar en ljuskrans i håret. Den traditionen tros vara hämtad från Tyskland under 1700-talet där en flicka kläddes upp för att vara ”Chriskindlein” med ljus i håret – en sorts gloria som troligtvis hade kopplingar till Jesusbarnet i krubban. Traditionen med den ljusklädda flickan växte sig allt starkare och spreds från herrgårdsmiljöerna till allmogen. Numera firas Lucia runt om ilandet på våra arbetsplatser, daghem, skolor och föreningar.

Trots att helgonet Sankta Lucias dag infaller den 13 december så har vår tradition mycket lite att göra med det helgon som stenades till döds i Syracusa på 300 –talet. Vår Lucia-tradition har ursprungligen förkristna rötter, men har i vår tid allt mer sammanblandats med julen och Jesus födelse. Numera bär Lucia ett rött sidenband om midjan och det sägs symbolisera Lucias helgondöd. Men seden att fira solens återkomst och det flyktade mörkret är alltså äldre än kristendomens historia i vårat land.